Om Bismarck

Otto Eduard Leopold von Bismarck-Schönhausen, född 1 april 1815 på godset Schönhausen i Altmark, Sachsen, död 30 juli 1898, ofta kallad "järnkanslern", var en preussisk och tysk statsman; greve 1865, furste 1871, hertig av Lauenburg 1890. Han var preussisk ministerpresident 1862-1890 och tysk kansler 1867-1890, under åren 1867-1871 förbundskansler för Nordtyska förbundet och 1871-1890 rikskansler för Tyska riket. Han förde Preussen och Tyskland till en ledande ställning i Europa, hade den ledande rollen i Tysklands enande 1871, och var sannolikt Europas mest inflytelserika politiker under den senare delen av 1800-talet.

Otto von Bismarck var tredje son till godsägaren och tidigare officeren, ryttmästaren K.W. Ferdinand von Bismarck-Schönhausen och hans hustru Luise Wilhelmine Mencken. Efter uppväxt i Hinterpommern och Berlin påbörjade Otto von Bismarck 1832 universitetsstudier i Göttingen, som fortsatte i vid Berlins universitet där han tog en juridisk examen 1835. Under sin studenttid stiftade han bekantskap med ett antal amerikanska studenter som studerade i Göttingen. Efter sin examen blev han preussisk statstjänsteman och hade för avsikt att bli diplomat. Han fann sig dock inte till rätta i den preussiska förvaltningen, och lämnade sin tjänst 1839 för att istället förvalta familjegodset Kniephof i Hinterpommern. Efter sin fars död övertog han 1845 Schönhausen. 1847 gifte sig Otto von Bismarck med Johanna von Puttkamer.[1]

Efter att i sin ungdom ha betraktats som liberalt sinnad, antikonformistisk och benägen till studentikosa upptåg, kom Otto von Bismarck när han i dryga 30-årsåldern var en gift, adlig godsägare att uppfattas som allt mer konservativt sinnad. Det var under dessa förtecken som han 1847 gjorde sitt intåg i politiken som ombud på Preussens förenade lantdag, där han var emot liberalernas krav på en konstitutionellt styre i monarkin Preussen.

Källa: Wikipedia